Sedan många år har planerna funnits på att besöka ön Nidingen utanför Hallands kusten. Dels beroende på sin karaktär men framförallt beroende på öns fågelliv.
Den 17 maj 2008 blev resan till Nidingen verklighet. Klockan 12.00 sammanstrålade jag med mina fågelskådarvänner, Tomas Hedberg och Lennart Synneby på en parkeringsplats ute på Onsala halvön för vidaretransport med båt ut till ön. Framför oss hade vi en veckas vistelse på ön. Båtresan tog en dryg timme. Med ombord var den unge ornitologen Johan Frölinghaus, som var fågelstationens chef under vår kommande vecka.
Tomas hade svarat för de praktiska detaljerna innan resan. Vi var rejält lastade med mat, skådarutrustning inklusive fotogömslen. Allt för att klara en hel veckas vistelse utanför civilisationen.
Lördagen den 17 maj 2008
Sjön var var krabb och det gungade rejält på vägen ut till Nidingen. Men kaptenen förde sin farkost med säker hand.
Väl framme och med allt bagage på plats var vi som ystra kavlar på vårbete. Det fanns fågel överallt och öns natur var så välkomnande.
Kameror och kikare togs fram och vi agerade som om vi skulle lämna ön samma dag. Men så var inte fallet. Vi var nog trots alla förväntningar överraskade av det vi möttes av. Sommar, sol, blommor och fåglar allt i en härlig miljö.
Snabbt var Tomas igång med tubkikaren för att spana in omgivningarna
Ingen tid att förspilla - här tas det bilder direkt
Det finns motiv överallt
Det tog inte lång tid innan den första fågeln var infångad - en lövsångare
Vackert så det förslår!
Där lämnar båten ön och förbindelsen med fastlandet är borta för en vecka
Söndagen den 18 maj 2008
Allvaret började direkt. Uppstigning klockan 03:00. Kallt och blåsigt. Fångstnäten sattes upp och burarna tömdes. Därefter var det ett spring hela dagen med att plocka in fåglar från näten och lämna in dem till Johan som ringmärkte. I emellanåt var det dags att fotografera nya arter.
Vi placerade ut våra två fotogömslen. Det ena ställde vi upp vid fångstburarna för att komma nära skärsnäpporna. Det andra med mål att komma fram till en häckande strandskata.
Det blev många timmar och många kilometer innan det var dags att krypa till kojs.
Första dagen uppstigning klockan tre. Det var ruskigt kallt och blåsigt. Fyr och fullmåne.
Nidingen en dag i maj
Nidingens Fågelstation
Vi hann i stort sett bara ut till ön innan vi drabbades av alla dessa vackra skärsnäppor.
Annars är ön känd för alla sina tretåiga måsar.
- Nidingen är den enda kända svenska platsen för denna lilla, underhållande och intensiva mås.
Det small till på direkten och vi fångade en blåhake!
Stationschefen Johan Frölinghaus från Bua lovade färsk fisk till middag - någon dag.
En ung skärpiplärka blir ringmärkt, tackar för uppmärksamheten och lämnar sitt visitkort
Roskarl, äntligen. En av drömfåglarna i skärgården!
Utöver den tretåiga måsen är öns kännetecken tobisgrisslan
En uppvaktande kavaljer - kolla stilen
Ett exemplar kontrolleras av Johan
En okänt beteende - helt plötsligt börjar samtliga tobisgrisslor att skrika, helt svagt
Bättre fly - än illa fäkta
Ruvande ejder
Uppfostrande ejdrar
Ärtsångare
Måndagen den 19 maj 2008
Tidig morgon. Fortfarande riktigt kallt och blåsigt.
Vi började känna oss lite säkrare och det gick lättare att få ut fåglarna ur fångstnäten. Det var lövsångarna som dominerade. Vi fick några rörsångare, små ilskna och högljudda krabater. Även dessa blev vi säkra på, tyckte vi.
Det ena fotogömslet flyttades till hamnen från burarna på "Playan". Där var ett mindre eldorado med tobisgrisslor, skärpiplärkor, skärsnäppor och ejdrar.
Framåt kvällen var vi möra och kände av både sol och all fysisk aktivitet.
Det var riktigt skönt att gå till sängs, trots vetskapen att åter gå upp i arla morgonstund kommande dag.
Ladusvala
Tisdagen den 20 maj 2008
Nu börjar det bli rutin.
Vi som var så säkra på rörsångare visste inte att den är lätt att förväxla med härmsångaren. Det blev vi nu medvetna om då dessa började fastna i våra fångstnät.
Vädret blir allt finare och det är mycket sol.
Drillsnäppa
Rörsångare
Onsdagen den 21 maj 2008
Mötet med vattenrallen
Tidigt under söndagen, skrämde vi upp en fågel som vi inte kunde identifiera. Någon trodde att det var en rödbena, men det kunde det inte vara, då fågeln efter ett kort luftsprång dök ner i det täta buskaget och försvann. Storleksmässigt stämde det kanske med rödbenan. Fågeln hade smala vingar och släpande ben. Det spekulerades vilt i vad det kunde vara. - Experten Johan svarade senare distinkt att det måste vara en vattenrall och att det fanns flera bofasta par på ön. De övervintrade dessutom här på ön.
Vi började fundera på hur vi skulle få syn på denna högst anonyma fågel. Den hördes i varje stort tätt buskage med underliga grymtande likt någon udda gris. Så fick vi den geniala idén att ställa ut några fångstburar.
Sagt och gjort, en mängd burar ställdes ut på måndagskvällen framför ett av buskagen. Med spänd förväntan kontrollerade vi nästa morgon, men de var tomma. Där fanns ingen vattenrall.
Ett par immar senare ljöd stridsropen över ön, en vattenrall hade fastnat i buren. Johan klev vant fram för att ta ur fågeln, men vips så var den borta. Så nära, men nu stod vi åter där och visste inte vad vi skulle ta oss till.
Under dagen tycktes vattenrallen bli allt djärvare. Den eller de sågs lite varstans, men vi visste inte vad vi skulle ta oss till.
Onsdagsmorgon, under första rundan för att vittja fångstnäten hittade vi ett plundrat måsägg. Skalet visade tydliga tecken på att förrövaren hade hackat med stor kraftig näbb. Våra misstankar gick direkt mot vattenrallen.
Någon timma senare fann vi en död ärtsångare i ett av näten. Fågeln låg på backen och hade stora djup hack i kroppen. - Nu var det klart vi har att göra med en riktig marodör. Den döda fågeln lämnades kvar för att analyseras av experten Johan.
Vid återkomsten till den döda fågeln är vattenrallen där och tar för sig. Upp med kameran och äntligen fastnade vattenrallen på bild och vi kunde dessutom även lista ut var den hade sitt tillhåll. Om det var för att sluta fred eller ej, det vet vi inte, men vattenrallparet visade upp sina tre små ungar.
Det vi lärt oss om vattenrallen är att den är oerhört skygg och svår att få syn på. Dessutom är den farlig för de småkryp som kommer i dess väg. - Den lilla ärtsångaren åt den upp helt och hållet. Det enda som blev kvar var de två benen.
Torsdagen den 22 maj 2008
Uppstigning kvart över tre. Snabbt ut och sätta upp näten.
Det var klart, cirka tio grader och nästan vindstilla. Johan konstaterade snabbt att idag blir det inte många fåglar i näten.
I burarna fanns det ett par skärsnäppor och en strandskata. Strandskatan fick flyga direkt efter snabb kontroll av den slitna ringen.
Det blev lite lövsångare och några ärtsångare och det visade sig att Johan hade rätt. Näten plockades in vid elva tiden. Därefter blev det ett par korta besök i fotogömslet.
Ett underbart väder blev kompensation för uteblivna fåglar. Framåt kvällen ökar vinden, men fortfarande klockan halv tio är det 14 grader.
En ny dag gryr, och nya äventyr ligger framför oss
Dagens första fågel var en strandskata
Hämnden är ljuv, här har marodören fastnat i nätet
Så möts vi, öga mot öga, vattenrallen och vi
En strandskata med två ägg, lägger sig tillrätta på boet
Stenar, stenar och åter stenar och en strandskata vid sitt bo.
Som tidsfördriv pyntar strandskatan pyntar sitt bo
Det lilla fotogömslet med engelskt ursprung kommer väl till pass
Rödbenorna har ungar och finns lite varstans
Detta är fågelsommar!
Strandens lille polis är den större strandpiparen, som med ett vakande öga håller ordning på det mesta
Och så är inte att förglömma alla dessa skärsnäppor
De syns nästan inte, men finns överallt
Fredagen den 23 maj 2008
Återigen startade vi raskt och var ute och satte upp näten klockan halv fyra. Temperaturen var 12 grader och det blåste svagt från norr.
Det visade sig att det var inget bra fågelfångstväder. Efter tre rundor hade vi bara fångat: större strandpipare, skärsnäppa, lövsångare och rödhake en av vardera. Det lutar åt att bli en dag i solen och eventuellt inre arbete. _ Vi har ju en hel del bilder att ta hand om.
En större strandpipare var dagens första fågel
Ytterligare en blåhake, på väg till Norrland kunde bokföras
Det finns gott om fisktärnor på ön
Några är lite mer aggressiva än andra.
Trångt på marken och trångt i luften
Fisktärna med grace
Fiskmås
Skärpiplärkorna har en stark position på ön
Äggläggningen är inte avslutad
Rödbenan håller också ordning på stranden - assisterande vaktchef
Större strandpipare
Ön är inte stor, men riktig utrustning är en förutsättning för en lyckad fågelskådning
Dagen lider mot sitt slut och det är hög tid för den tretåiga måsen att förbereda sig för natten
Johan hade rätt igen, det blev inte många fåglar denna fredag i maj 2008.
Datum för nästa års fågelvecka bestämdes och en intensiv skådarvecka lider mot sitt slut.
Nästa år vecka 18 har skrivits in i kalendrarna.
Lördagen den 24 maj 2008
Under natten kantrade vinden till syd. När vi började dagen klockan halv fyra var det redan 14 grader varmt.
Det blev åter en fågelfattig morgon med endast tre ringmärkningar, två stycken lövsångare och en skärpiplärka. Därutöver fångade vi en redan märkt gärdsmyg.
Hemresan var utsatt till klockan ett då hade vinden mojnat och gått över på SO.
Gärdsmyg
Småtärna, en ny obs för veckan
Vi, Lennart Synneby, Tomas Hedberg och Jahn Ekman tackar för oss för denna gång.
Återbesök är planerat till vecka 18, 2009
Möte på bryggan
Båten som skulle föra oss tillbaka till civilisationen kom strax efter klockan ett. Kapten på skutan denna gång var Mikael Hake och han hade med sig tre avlösande gäster.
Båten lossades på de tillresandes baggage och vi hälsade artigt på varandra. De nya var Uno Unger med fru, vilket vi hade hört i förväg. När den tredje personen klev iland, stod framför mig en person som är intensivt förknippad med min fågelskådning - Björn Berglund, författaren.
Det var Björn som var min kontaktperson på Göteborgs Handels- o Sjöfarts-tidning (GHT) i början av sextiotalet och som gav mig mycket inspiration. Han skrev på den tiden under signaturen "-lund" och jag har kvar många tidningsurklipp från vårt tidiga samarbete.
"Va, känner du igen mig" svarade Björn artigt och bad mig ta av mina mörka solglasögon. Vi pratade en stund om vår tidigare kontakt innan det blev dags för oss att gå ombord och lämna ön.
Det var en märklig känsla, att lämna ön efter en oförglömlig vecka och dessutom möta den person som betytt så mycket för min fågelskådning.