|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Inledning den 24 maj 2002 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
En personlig betraktelse av åren på Pram
av Jahn Ekman |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Pram62-T4A Den 8 juni 1962 släpptes vi ut i de fria med betyg på realexamen från maskintekniska linjen undertecknat av rektor Bengt Sandkvist. Det låg ett liv framför oss och för de flesta betydde det att det var sista gången vi såg varandra fram tills idag. Det var 40 år sedan och våra år på Pram utspelades under slutet av 50-talet och början av 60-talet. Vi hade av ett eller annat skäl, i de flesta fall genom föräldrars försorg hamnat i den smältdegeln som skolan utgjorde för att formas till goda och förhoppningsvis framgångsrika och lyckliga medborgare. I den tidens hårda, starkt selektiva urvalssystem samlades vi på Pram i en klass med index "A". - Vi var en samling ynglingar från när och fjärran i storstadsområdet Göteborg, det t.o.m. kom de som var från exotiska platser som Sjöbo, Surte, Partille och Hisingen. Ett Hisingen som vid den tiden knappt var elektrifierat, allt enligt vår förste lärare i matematik "Galten" Edberg. - Jag tar mig friheten, att i denna betraktelse använda mig av de vid den tiden förekommande smeknamnen på respektive lärare. Redan innan själva skolarbetet började, fick vi en aning om hur annorlunda vår nya hemmiljö var. Vid uppropet i den stora entréhallen, där vi kände oss som små varelser, som försökte uppfatta våra namn, allteftersom de rabblades upp. Resultatet lät inte vänta på sig. När vi väl samlats i klassrummet för en dubbelkontroll, så hade vi två Peter Bengtsson närvarande i rummet. Det var ett mardrömsläge för alla närvarande. Praktiska Realskolan var annorlunda och med vuxna ögon kan man konstatera att den var oerhörd auktoritär och många gånger obarmhärtigt osaklig. Men den, var trots detta en starkt danande institution. Om man bortser från de negativa effekterna i skolans nackdelar och istället plockar fram de goda inslagen, så vågar jag mena att vi har fått mycket gott med oss, kunskaper och hur vi formades. En av de första egenheterna vi blev varse var att på Pram tilltalades inte eleverna vid sina förnamn, utan där användes efternamnet, en egenhet som jag tror satte sig hos de flesta av oss. Därigenom var det inte Jörgen, Håkan och Roger vi brukade använda oss av utan, Eliasson, Hermansson och Öhrström. Vi fick vidare lära oss att det fanns starka synonymer på ordet idiot eller dumskalle. Jag tänker på begreppet Lutfisk. - Det var visserligen inte många som kvalificerade sig för detta Nore Noréns extrema uttryck, men varje gång det användes, var det egentligen en gång för mycket. En Nore Norén, som var förespråkare av vackra och beskrivande ord och som hatade ord som "jobba". Han föredrog "arla" särla", "porla" mm. Och Gud Nåde den som stavade ordet "teknisk" fel! - Men denne ständigt cyklande poetiskt lagde mannen tappade inte bara kontrollen över sig själv vid "lutfisk"-tillfällena. Han gjorde det också när han i blotta åsynen av Brandeby, sände ut honom i korridoren med beskedet "jag står inte ut med Ditt flin". - Noréns goda jag, fick honom att kämpa med oss när det gällde historia, kristendom och framförallt svenska språket. Det är lätt att komma ihåg hans gamla bok där han hämtade de svåra texterna för våra rättskrivingar. Han fick oss upp på estraden för att läsa dikter och hålla föredrag. Starkast kommer jag ihåg när Benjaminsson skulle läsa dikten "Intet jag vet", skriven av Nils Ferlin om jag minns rätt. Benjaminsson klämde i med "Intet jag vet" sen kom det inget mer. Han försökte en gång till med samma strof, varvid Nore konstaterade, ja, det vet vi, gå å sätt Dig. De enskilda lärarna hade naturligtvis en stor betydelse för den "fostrande processen" och vår väg in i vuxenlivet. - Vi hade personligheter som biologiläraren "Mullvaden" Sjögren. En liten klurig person som vi alla trodde kunde bemötas hur som helst. Till dess han en dag drämde den stora gradskivan av plåt i första radens bänkskiva. Där var Wille Berglund som ledde vår väg in i ritteknikens värld. När det var för stökigt i klassen, la han huvudet på sned och undrade varför vi bråkade. I de flesta fall var därmed situationen under kontroll. - Det var ju han som tog oss med en gång till Svenska Mässan under avgångs-våren och vi följde alla efter på ett långt led i våra vackra fångtröjor. Och det accepterade han. Vi hade den oberäknelige "förtryckaren" "Negern" Karlström. För mig idag, är det ofattbart att han överhuvudtaget fick vara lärare och i det sammanhanget spelar det ingen roll om jag lärde mig någon tyska eller ej. - Hans ständiga "trampande" och "bankande" i samband med förhören av prepositioner, personliga pronomen och starka verb borde inte få höra hemma i en skolsal. Han tryckte in kunskap i våra skallar och hos mig finns för tid och evighet bland annat begreppen "durchack" och "datus". Sedan hade vi mannen med erfarenheter från finska vinterkriget, Pelle Berg. En genomgod människa, som vi tyvärr gav ett litet helsike många gånger. Enda gången han riktigt tappade fattningen och det hade han verkligen anledning att göra, var när han efter en lång rad provokationer, smällde till Bjarne så att han for in i griffeltavlan. - Han kan inte ha haft det lätt med oss. Dessutom hade vi i en period tre lektioner på rad i matte, de avslutande timmarna på lördagar. I samband med dessa lektioner prövades gränserna och han tålamod. Vid ett sådant lördagstillfälle, då hade inte bara hans stol bytts ut mot en papperskorg. Det handlade också om en avbruten pekpinne, som var skenbart hopfogad och det låg stenar i klassliggaren. Men Pelle Berg behöll sitt lugn och bara sakligt informerade oss om att vi skulle alla få stanna kvar efter lektionernas slut, tills dess den eller de skyldiga anmält sig. På frågan vad straffet skulle bli, upplyste Pelle oss om att det skulle bli en anmärkning i klassboken. - Då jag hade en ishockeyträning, som jag inte ville missa, tog jag på mig det hela. När jag sedan kom hem för att hämta träningstrunken, berättade min mor att magister Berg hade ringt och beklagat att Jahn hade tagit på sig något som han inte gjort. På något sätt känns det, som att Pelle var en favorit, det avspeglades väl också däri, att det var honom som vi lussade, med kaffe och lussekatt och den fina sången "Vi gå ifrån ansträngda Berg, fallera". Pelle uppskattade detta men sa aldrig något till oss. - Till parallell-klasserna däremot, framhöll han emellertid oss som den fina klassen. Vid samma lussefirande var vi nära att gå över det tillåtnas gräns, när vi var hemma och ringde på hos Gerd Kvart, engelska fröken. Då hon inte öppnade dörren pressades det ner en lussekatt genom brevlådan och tack och lov så blev det inget kaffe samma väg. I kemi och materiallära hette domptören Berger. En man som var mycket udda och framför allt orättvis. En av Bergers många egenheter var hans sätt att placera sina pennor och böcker på katedern. De skulle alltid ligga exakt parallellt med bordskanten. Enligt Berger så var mjölk hälsovådligt att dricka. Man skulle dricka öl istället! Gymnastiken leddes av "mannen med kvinnolåren" - Kerfman och nog fick vi motion, speciellt de första åren då vi höll till på Exercishuset och Ullevi. - Kerfman var en pensionerad militär och man säger att ränderna aldrig går ur. Jag minns en liten söt episod med Kerfman. Jag tror att det kan ha varit i tvåan. Det pågick någon form av uttagningstävling till Skol-DM på skolan löparbana och sannolikt stod de flesta av skolans elever på skolans gräsområde e.d. Det ringde till lektion och då det var spännande på löparbanan dröjde de flesta sig kvar. Detta ogillades av Kerfman. Han tog fram sina gamla militärtalanger och ställde upp alla på planen, klassvis. Därefter fick vi besked att vänta på honom medan han skulle gå och hämta ett anteckningsblock, varefter han marscherade iväg till sin expedition. I samma ögonblick han gick in genom ytterdörren, försvann alla som genom ett trollslag. Trots att vi aldrig gjorde någon klassresa så känns det att det finns många minnen från åren på Pram. För egen del kommer jag ihåg två speciella händelser. Den ena var när skolan utsattes för ett Bombförsök. Det hela hade föregåtts av ett rökfyllt klassrum, där Pelle Berg kommer in, konstaterar läget och finner sig snabbt med orden; Sätter ni er ner så har jag inte sett något! - Efter Rektors stora larmvarning över skolradioanläggning, drog sig "Negern" till minne att han hade uppmärksammat att några från T3A hade varit i närheten av händelsens skeende. Han kom därför inrusande till vårt klassrum, och hela historien rullades upp. Som avslutning höll Nore Norén sin egna lilla Nürnberg rättegång. Den andra händelsen utspelade sig på Mölndals isbana, där Öhrström deltog i TV-Pucken representerandes Göteborg. Vi var där några stycken för att heja fram Pirren och ta lite bilder. Det hela slutade med att vi fick Bengt Grive på TV-Sporten att posera framför vår kamera och vi låtsades ta bilder. Vad han inte visste var att filmen var slut sedan länge. - Men vi hade roligt. Som sagt det var 40 år sedan vi som grupp skildes åt och det har hänt mycket sedan dess.
Jag tycker att det är trevligt att vi kunnat samlas
här i kväll och ser fram emot att vi kan återknyta kontakterna.
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||