Drömmen om en höstvandring i fjällen klädd i shorts och t-shirt

Kungsleden: Ammarnäs till Hemavan 2005



Vandringen hade planerats under lång tid. Ju mer detaljerad den blev desto mer växte packningen, trots visa ord från sakkunniga. Vandringsgruppen bestod av Mats Kyhlros, tillika initiativtagare, Åke Nordström och Jahn Ekman. I samma anda som övriga förberedelser hade även den ”logistiska” planen förberetts mycket detaljerat.

Veckan innan avresan hade vädret varit strålande i hela landet med riktig högsommarvärme och solsken. Detta fick oss att drömma om en vandring i t-shirt och shorts bland fjällvärldens prunkande höstfärger.

Gruppen samlades kvällen den 12 september 2005 på ett flygplatshotell vid Arlanda.

.


Att resa är också att vänta
 

Flyget som skulle ta oss upp till Norrland gick tidigt på tisdagsmorgonen. Efter flygresan var det buss som gällde upp till Ammarnäs och inkvartering på Turisthotellet.

Storuman, 898 km från Stockholm och 356 m över havet

  Morgonen den 14 september var allt packat och klart för vår välplanerade och efterlängtade vandring. Av det vackra vädret fanns inget kvar. Det var gråmulet och regn i luften. Den första etappen var bara från hotellet till ett båthus längre upp med sjön. Vi hade fått tipset att låta oss köras upp över sjön och börja den riktiga vandringen vid sjöslutet. Sträckan från hotellet till båthuset var krävande. Det pågick ett vägbygge och vi fick kämpa oss fram över ett tjockt underlag av nyutlagd makadam.

 

   

Båtfärd över sjön
 

Vid båthuset mötte en infödd upp och körde oss i sin båt. Han berättade många spännande detaljer om platserna vi passerade. Sista biten av båtfärden gick på en ringlande större bäck. - Det hade börjat regna. Vi blev avlämnade och vår vandring var ett faktum. Etappmålet var Servestugan och det blev en dag i regn. Redan i fjällskogen mötte vi de första renarna.


Det var blött!
 

Stugvärden på Serve var en bestämd herre med många synpunkter och strikt disciplin, men det var skönt att få komma in och torka allt som blivit blött och få känna av lite värme.

"Elda inte i ugnen!"

Dags för avfärd från Serve

Torsdagen den 15 september, vädret var i stort det samma, men det hade slutat att regna. Vårt mål för dagen var stugan vid Tärnasjön. Vandringsstarten var krävande. Det var mycket uppför. Efter ett par kilometers vandring började det snöa och blåsa. Allt blev grått och vi ficka bita ihop. Väl uppe på det första krönet slog vädret om och solen bröt igenom och vi kunde njuta lite av höstens alla färger.

Väl uppe mot toppen slutade det att snöa

     
     
     
   

Trötta och nöjda framme vid Tärnasjön

   

 
    Efter dagens högsta punkt var det lätt vandring och mestadels utför. Tärnasjö-stugan låg en bit från vattnet inbäddad i fjällskogen.  
   

Vyn från Tärnasjö-stugan ner mot sjön

 

 
 

En ny dag och nyfallen snö

 

Fredagen den 16 september, under natten hade det snöat rikligt så framför oss låg en blöt och halkig vandring utmed sjön. Den låga buskvegetationen var snöbehängd, vilket skymde sikten och blötte ner oss. Naturen var storslagen utmed sjön. Vi nådde fram till ett par enorma broar mitt ute i ödemarken. Det kändes lite fel att stöta på denna typ av broar här mitt ute i vilkdmarken. Å andra sidan hade vi nog inte kommit över vattenmassorna om broarna inte funnits. Här gjordes en av få fågelobservationer under vandringen, en havsörn och fyra storlommar.

 

   
 

Naturens kraft är enorm

 

 

   
 

 

   
 

Även mitt ute i vildmarken har någon marknadsförare varit framme och satt upp en skylt?

Vi rastade och njöt, för framför oss hade vi en hård vandring upp till nästa etappmål, Syter. När kommungränsen passerades kom vi in i ett område med mängder av härliga blåbär. Det var bara att plocka och njuta.

En härlig syn, efter en dags vandring

Den kvinnliga stugvärden hälsade oss välkommen med nybakade muffins, en fin gest även om de var vidbrända. Men hon hade en egenhet. Hon gick och stängde av gasolvärmen i torkrummet. Men Kylis var på sin vakt och satte på den igen, när hon stängt av. Våra kläder var riktigt sura efter den blöta vandringen.

 

   
   

Det blev en tuff dag

Lördagen den 17 september, framför oss låg inte bara etappen till Viterskalet utan en fjällsluttning helt i snö. Jag hade fått med mig ett tips på vandringen. Håll bara koll på de rödmarkerade markeringsstenarna så går allt bra. Men nu syntes bara snö och inte en enda sten. Vi tog oss an etappen och följde de markering som syntes och hade även hjälp av en GPS. Det var en tung vandring och vi tog oss en rejäl vila i en öppen raststuga. Efter stugan och vilopausen var det mest platt vandring, men vi hade motvind hela vägen tills vi nådde målet – Viterskalet stugan.

 
   

En välbehövlig rast

 

 
   

Syterskalets raststuga

 

 
   

Långt där borta bakom kröken ligger målet

 

 
    Till vår stora glädje så hade stugvärdinnan  ”rea” på det mesta. Detta var sista veckan på säsongen. Det blev en lyxmiddag med Bullens pilsnerkorv och chokladpudding och lite godis. Allt som en förberedelse för den sista avslutande etappen.

 

 
   

Nu var det klart - det skulle inte bli någon vandring i shorts och t-shirt!

 

 
  Söndagen den 18 september, en grå morgon med blötsnö mötte oss. Det kändes som nu var det bara att bita ihop å klämma sista sträckan. Inga höstfärger, bara grått och kallt.

När vi nådde punkten där vägen delar sig och tar av till Klippen, möttes vi av civilisationen i form av reklamskyltar. Hotellet i Hemavan annonserade sin lyxmiddag med löjrom, renstek och kantareller. Det gick inte att boka plats från där vi var, men vi bestämde oss på direkten. Detta blev vår drivkraft den sista biten.

 

   
 

Vandringen är över - slutmålet Hemavan är verklighet

 

   
  Väl framme vid hotellet och en varm dusch efter en första öl, kändes det bra igen och vi kunde njuta och glädjas åt vår vandring. En vandring som alltid även är en vandring i sig själv.

Restaurangens meny stämde inte helt överens med det vi läst ute på fjället. Kanske var det en hägring? Men vi avnjöt en välförtjänad och god festmåltid.

Nästa morgon kördes vi av hotellets buss ner till busstation, därefter buss och flyg tillbaka till verkligheten.

Vi fick ingen vandring i shorts och t-shirt. Det blev inget beskådande av höstens färger på grund av snön, men vi hade en fantastisk upplevelse. Vi samlade erfarenheter och lärde oss att inte ha så mycket med att bära. Med riktiga skor, för min del Meindl Island, fungerande vandringen i alla väder och på alla underlag. En modern GoreTex-jacka från Tierra var också en välkommen vän. Dessutom var min Akubra, modellvarianten "Drover" införskaffad i en Ouback-shop i Alice Springs, Australien 1995, med på vandringen.

Det blir fler fjällvandringar!